fredag 16 november 2012

I stället för en lång statusrad

För många år sedan började jag blogga. Eller, jag försökte börja blogga. För det skulle man ju göra, alla skulle blogga, alla skulle ha något viktigt att säga. Det blev inte så många inlägg och antagligen ännu färre som läste dem. Jag skrev dagböcker i diverse forum i stället, om ämnen som var specifika för respektive forum. Om saker jag var intresserad av.

Sedan kom Facebook. För jo, det här andra var faktiskt före Facebooks stora intåg. På Facebook kunde man uppdatera sina vänner om viktiga saker man gjorde. "Erika is läsing en bok." blev det innan Facebook ändrade så att det gick att skriva hur man ville. Nu kunde alla få veta vad jag skulle äta till middag, att jag allt som oftast är trött, att min katt är söt och att jag skulle åka till Stockholm över helgen och kanske fanns det någon som ville fika med mig där? Mestadels fullkomligt meningslös information, men ändå något sorts sätt att säga "hej alla vänner, som jag sällan hinner eller orkar träffa, jag finns fortfarande och det här är mitt försök att fortfarande ha någon sorts kontakt med er".

För ett och ett halvt år sedan började jag på ett nytt jobb. För ett halvår sedan flyttade jag till ett hus på landet. Jag befinner mig inte längre i någon sorts krävande uppstart av något nytt, som det under många år känts som att jag ständigt har gjort. Och där någonstans, i ett större lugn, började mina statusrader att förändras. Jag hörde någonting på radion, jag läste en nyhet, jag diskuterade någonting, jag hörde andra prata om något, och jag reagerade. Med ilska, glädje, sorg. Allt som oftast med någon slags "men vad i helvete?!". Och mitt behov av att uttrycka min reaktion formulerades i en väldigt lång statusrad på Facebook.  En statusrad som var för lång för att vara en status, men för kort för att innehålla allt jag egentligen ville säga. Så jag fortsatte att utveckla mitt resonemang genom kommentarer på min egen status.

Man kan säga att min tanke med den här bloggen är att undvika alltför långa statusrader på Facebook. Eller att ge mig själv en möjlighet att verkligen få skriva allt jag tänker. Om någon är intresserad får ni gärna ta del av det. Av mina samlade men-vad-i-helvete:n.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar