Att 87% inte röstade på Sverigedemokraterna är en riktigt
klen tröst för att de mer än dubblade antalet väljare. 13% av Sveriges
röstberättigade valde att lägga sin röst på landets officiellt mest avskydda
parti. Sverigedemokraterna har blivit hårt granskade, kraftigt rasistiska
uttalanden från partirepresentanter har kommit upp i ljuset, många har avgått
ur partiet väldigt nära valet. Ändå är de nu dubbelt så stora än för fyra år sedan.
Varför? För att Sverige är ett rasistiskt land.
Direkt efter valresultatet sa flertalet politiker att
resultatet inte betyder att 13% av svenskarna är rasister. Förklaringarna var
flera; misstro mot politiker, klassklyftor, dålig integrationspolitik, allmänt
missnöje. Jag tror att allt det stämmer, men det räcker inte. Att viljan att
hitta en syndabock ökar när allt fler känner sig uteslutna ur samhället är
historiskt känt. Att främlingen, den andra, den vi inte känner igen oss i får
den rollen är inte konstigt. Men grogrunden är ett samhälle där rasism är en
del av kulturen.
Jag är född 1977. När jag var liten rullade vi negerbollar i
köket, utan en tanke på vad benämningen av dessa sa till personer med mörk hy. Jag
älskade serien om zigenarflickan Katizi, som bodde på en cirkus och dansade och
sjöng. Det är mitt minne av serien, inte allt hemskt de genomled. Jag sjöng glatt sånger om hottentotter och i ”Nu ska vi sjunga”, sångboken för barn som fanns i alla svenska hem och
skolor, fanns ”Familjen krokodil”; sången om krokodilfamiljen på stranden ”i
niggerland”, som gäspar käkarna ur led och blir botade av ”gamle niggerdoktor
pillerman”. De var båda mina
favoriter. Den första för den lilla pojken som blev en hjälte, den andra för
att den handlade om djur och båda för att de hade käcka, trallvänliga melodier.
Vi gjorde inte det här av ondska. Vi gjorde det för att det var vad
folkhemssverige bjöd oss på, för att det var vardagsmat och för att vi inte
reflekterade över det. Men det är klart att det gjorde något med oss.
Jag vill inte skriva det här. Jag vill inte erkänna det fula
inom mig. Men nu kan jag inte dra ut på det längre. Jag ser olika på människor
beroende på hudfärg och på kläder jag antar signalerar en viss religion. Jag är
rasist.
Som kvinna har jag lärt mig att bli rädd när jag går ensam
på natten och möter främmande män. Har männen mörk hud blir jag lite räddare.
Spontant. När jag möter en man i byxor och tröja tillsammans med en kvinna i
burka, så tänker jag på honom som förtryckare och på henne som förtryckt.
Spontant. Inte för att jag verkligen tror på det. Min antirasistiska
övertygelse, min människosyn, säger mig något helt annat. Men den finns där
inom mig. Rasismen.
Ibland när jag sätter mig bredvid en svart man på bussen,
eller leende möter blicken från en kvinna med slöja, så känner jag mig lite
duktig. Spontant. Titta på mig, jag är minsann inte rasist. Jag sätter mig över
personen. Min egen vithet gör att jag tar mig rätten att känna mig bra för att
jag möter en annan människa som en människa.
13% röstade på Sverigedemokraterna. Många av dem är inte mer
rasister än vad jag är. Många av dem har en grundläggande syn på att alla
människor är lika mycket värda. Vi vinner ingenting på att utmåla dessa 13% som
onda, lika lite som vi vinner på att blunda för vår egen rasism. Vi måste
börja prata om våra inre rasister, samtidigt som vi arbetar antirasistiskt. Det
finns ingen motsättning däremellan.
Sverige är ett rasistiskt land. Inte av ondska, utan av historia
och kultur. Vi måste erkänna detta för att kunna förändra det.
Jag önskar fler vågade se och säga detta. Du är stark och jag beundrar dig dig för det!
SvaraRaderaTack.
Radera