Kortare arbetstid - partipolitik kontra naiva visioner

Igår skrev jag ett medvetet naivt inlägg om arbetstidsförkortning. Om hur enkelt jag tycker att det borde vara att ta de pengar, som kommer att tjänas in på människors ökade hälsa och ge till de arbetsgivare, som eventuellt förlorar inkomster på minskat antal timmar i en heltidstjänst. En klok kommentar på Facebook var att hon i en arbetsgivarroll inte skulle våga satsa på detta, då det skulle vara stor risk att det drogs in under nästa mandatperiod, ifall en regering drev igenom det.

Absolut, så sant. Nu tror jag inte att någon regering kommer att driva igenom mina drömmar. Trots att arbetstiden historiskt sett har minskat och semesterdagarna har ökat, så är det inte okej att säga att man vill arbeta mindre för samma lön. Det är inte heller okej att hävda att människor mår bättre av att arbeta mindre. Man ska må dåligt av att vara arbetslös. Man ska känna att man inte gör nytta för samhället, att man är lat, att man är dålig för att man inte lyckas få något jobb. Man ska hellre ta ett dåligt betalt jobb man inte trivs med, än inget alls. Man ska vara beredd att pendla långa sträckor eller att flytta. Ska jag fortsätta? Nej, det behövs knappast, ni förstår och vet redan.

Jag har varit arbetslös i drygt två månader. Jag mår skitbra av det. Jag får mer tid till socialt liv, jag kan rida min medryttarhäst oftare och har möjlighet att hjälpa till en del i stallet, jag har tid att fixa med hus och trädgård, jag kan gå på intressanta föreläsningar, jag har fått möjlighet att börja med biodling. Jag är arbetslös, men definitivt inte sysslolös. Än så länge får jag 80% av min tidigare lön, tack vare den extra försäkring, som ingår i min a-kassaavgift. Den minskade inkomsten vägs upp ganska bra av lägre bensinkostnader, eftersom jag inte kör fram och tillbaka till jobbet varje dag.

När någon frågar mig hur jag känner mig nu när jag är arbetslös hör jag att de flesta förväntar sig ett negativt svar. När jag i stället beskriver det som ovan möts jag inte sällan av förvåning och skepsis. Kanske ibland också av lättnad över att jag inte (ännu) mår dåligt av min situation. Kanske är det också någon som tycker att jag är fräck, som uttrycker att jag trivs så bra, utan att skämmas för det.

Något annat man ska skämmas för är att vara beroende av försörjningsstöd (socialbidrag). Av att "behöva gå med mössan i handen" till socialtjänsten, som det så vackert kan uttryckas. Nu har jag aldrig varit i den situationen och kommer med största sannolikhet aldrig att bli det, men om det ändå händer kommer jag inte att skämmas. Vi har ett socialt system, som är uppbyggt i syfte att skydda och hjälpa människor. Jag är förbannat nöjd över att jag när jag har arbetat har betalat ungefär lika mycket i skatt per månad, som jag när jag studerade fick i studiemedel. Det jag skäms över, eller snarare är förbannad över, är alla försök att försvaga detta system. Jag tror nämligen inte att människor i allmänhet "utnyttjar systemet", låtsas vara sjuka när de inte är det, och andra idiotiska saker som ofta hävdas. Jag tycker att det är samhällets förbannade plikt att se till att alla får den hjälp de har rätt till.

Tillbaka till det här med kortare arbetstid och mina naiva fantasier. Jag har ingen lösning. Eller snarare, jag är medveten om det jag tycker är en enkel, självklar lösning, aldrig kommer att bli realitet. Och jag anser att anledningen till det handlar om ideologier, misstro mot människor och en grundinställning, som säger att man är en dålig människa om man inte vill arbeta så mycket som möjligt. Jag tycker bara att det är oändligt korkat.

Jobba eller leva - rätten till vadå?

Idag läste jag en (visserligen tre månader gammal, men inte inaktuell) ledare av Fredrik Virtanen. Den handlar om att rätten till arbete är en central politisk fråga, men att rätten till fritid däremot sällan nämns.

Tankesmedjan i P3 har gjort ett helt fantastiskt inslag om detsamma. (Jag har gjort alla sökningar jag kan komma på i deras arkiv för att hitta det, men inget napp. Om någon annan lyckas är jag skyldig denne en middag.) Inslaget går ut på en jämförelse där tio människor bor tillsammans på landet, hjälps åt med de sysslor som behöver göras och när allt är färdigt är alla lediga. Så kan man göra, säger radiorösten. Eller så kan tre av dem jobba hårt hela dagen, medan resterande sju gör någon meningslös syssla, som att bära stenar från en hög till en annan och sedan tillbaka igen. När de tre arbetande är helt slutkörda får de äta god, påkostad mat, medan de anda sju får äta snabbnudlar.

Allvarligt talat, jag förstår inte problemet. När nu många sliter ut sig på sina arbeten, stressar och jobbar över och andra mår dåligt över att de inte har något jobb - är det då inte rimligt att göra en jämnare fördelning av jobben? Varför är det så hemskt att inte "ha rätt att arbeta heltid"? Ja, just det, lönen.

På den liberala sidan Frihetssmedjan skriver Torbjörn Jerlerup om sänkning av arbetstiden, ur ett historiskt perspektiv. Han menar att arbetstidsförkortning har lett till att produktiviteten per anställd och vecka har ökat. Det har dock inte påverkat arbetslösheten, eftersom företagen genom detta fick något minskade intäkter.

En gång till; jag förstår inte problemet. En del jobbar sig till förslitningsskador, utbrändhet eller dåligt immunförsvar. Andra blir deprimerade av att inget av deras hundratals ansökningsbrev leder till jobb. Detta medför ökade kostnader för sjukvård, a-kassa och försäkringskassa. Allt fler blir utförsäkrade - mindre utgifter för försäkringskassan, men i stället fler personer som behöver försörjningsstöd. Jag förstår inte kortsiktigheten, bristen på helhetssyn gällande hela samhällsekonomin.

Jag är fullkomligt övertygad om att mer jämt fördelade arbeten, det vill säga kortare arbetstid och fler i arbete, skulle göra att människor överlag var friskare. Så ta då de pengar som sparas in av detta och ge till dem som behöver betala ut full lön till några fler personer. Vad är problemet?

En fråga till er som läser detta - är det någon av er som tror att ni skulle må lite bättre av att arbeta lite kortare tid, men ändå få en heltidslön?