Igår skrev jag ett medvetet naivt inlägg om arbetstidsförkortning. Om hur enkelt jag tycker att det borde vara att ta de pengar, som kommer att tjänas in på människors ökade hälsa och ge till de arbetsgivare, som eventuellt förlorar inkomster på minskat antal timmar i en heltidstjänst. En klok kommentar på Facebook var att hon i en arbetsgivarroll inte skulle våga satsa på detta, då det skulle vara stor risk att det drogs in under nästa mandatperiod, ifall en regering drev igenom det.
Absolut, så sant. Nu tror jag inte att någon regering kommer att driva igenom mina drömmar. Trots att arbetstiden historiskt sett har minskat och semesterdagarna har ökat, så är det inte okej att säga att man vill arbeta mindre för samma lön. Det är inte heller okej att hävda att människor mår bättre av att arbeta mindre. Man ska må dåligt av att vara arbetslös. Man ska känna att man inte gör nytta för samhället, att man är lat, att man är dålig för att man inte lyckas få något jobb. Man ska hellre ta ett dåligt betalt jobb man inte trivs med, än inget alls. Man ska vara beredd att pendla långa sträckor eller att flytta. Ska jag fortsätta? Nej, det behövs knappast, ni förstår och vet redan.
Jag har varit arbetslös i drygt två månader. Jag mår skitbra av det. Jag får mer tid till socialt liv, jag kan rida min medryttarhäst oftare och har möjlighet att hjälpa till en del i stallet, jag har tid att fixa med hus och trädgård, jag kan gå på intressanta föreläsningar, jag har fått möjlighet att börja med biodling. Jag är arbetslös, men definitivt inte sysslolös. Än så länge får jag 80% av min tidigare lön, tack vare den extra försäkring, som ingår i min a-kassaavgift. Den minskade inkomsten vägs upp ganska bra av lägre bensinkostnader, eftersom jag inte kör fram och tillbaka till jobbet varje dag.
När någon frågar mig hur jag känner mig nu när jag är arbetslös hör jag att de flesta förväntar sig ett negativt svar. När jag i stället beskriver det som ovan möts jag inte sällan av förvåning och skepsis. Kanske ibland också av lättnad över att jag inte (ännu) mår dåligt av min situation. Kanske är det också någon som tycker att jag är fräck, som uttrycker att jag trivs så bra, utan att skämmas för det.
Något annat man ska skämmas för är att vara beroende av försörjningsstöd (socialbidrag). Av att "behöva gå med mössan i handen" till socialtjänsten, som det så vackert kan uttryckas. Nu har jag aldrig varit i den situationen och kommer med största sannolikhet aldrig att bli det, men om det ändå händer kommer jag inte att skämmas. Vi har ett socialt system, som är uppbyggt i syfte att skydda och hjälpa människor. Jag är förbannat nöjd över att jag när jag har arbetat har betalat ungefär lika mycket i skatt per månad, som jag när jag studerade fick i studiemedel. Det jag skäms över, eller snarare är förbannad över, är alla försök att försvaga detta system. Jag tror nämligen inte att människor i allmänhet "utnyttjar systemet", låtsas vara sjuka när de inte är det, och andra idiotiska saker som ofta hävdas. Jag tycker att det är samhällets förbannade plikt att se till att alla får den hjälp de har rätt till.
Tillbaka till det här med kortare arbetstid och mina naiva fantasier. Jag har ingen lösning. Eller snarare, jag är medveten om det jag tycker är en enkel, självklar lösning, aldrig kommer att bli realitet. Och jag anser att anledningen till det handlar om ideologier, misstro mot människor och en grundinställning, som säger att man är en dålig människa om man inte vill arbeta så mycket som möjligt. Jag tycker bara att det är oändligt korkat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar