Vi är fler än 13%

Att 87% inte röstade på Sverigedemokraterna är en riktigt klen tröst för att de mer än dubblade antalet väljare. 13% av Sveriges röstberättigade valde att lägga sin röst på landets officiellt mest avskydda parti. Sverigedemokraterna har blivit hårt granskade, kraftigt rasistiska uttalanden från partirepresentanter har kommit upp i ljuset, många har avgått ur partiet väldigt nära valet. Ändå är de nu dubbelt så stora än för fyra år sedan.

Varför? För att Sverige är ett rasistiskt land.

Direkt efter valresultatet sa flertalet politiker att resultatet inte betyder att 13% av svenskarna är rasister. Förklaringarna var flera; misstro mot politiker, klassklyftor, dålig integrationspolitik, allmänt missnöje. Jag tror att allt det stämmer, men det räcker inte. Att viljan att hitta en syndabock ökar när allt fler känner sig uteslutna ur samhället är historiskt känt. Att främlingen, den andra, den vi inte känner igen oss i får den rollen är inte konstigt. Men grogrunden är ett samhälle där rasism är en del av kulturen.

Jag är född 1977. När jag var liten rullade vi negerbollar i köket, utan en tanke på vad benämningen av dessa sa till personer med mörk hy. Jag älskade serien om zigenarflickan Katizi, som bodde på en cirkus och dansade och sjöng. Det är mitt minne av serien, inte allt hemskt de genomled. Jag sjöng glatt sånger om hottentotter och i ”Nu ska vi sjunga”, sångboken för barn som fanns i alla svenska hem och skolor, fanns ”Familjen krokodil”; sången om krokodilfamiljen på stranden ”i niggerland”, som gäspar käkarna ur led och blir botade av ”gamle niggerdoktor pillerman”. De var båda mina favoriter. Den första för den lilla pojken som blev en hjälte, den andra för att den handlade om djur och båda för att de hade käcka, trallvänliga melodier. Vi gjorde inte det här av ondska. Vi gjorde det för att det var vad folkhemssverige bjöd oss på, för att det var vardagsmat och för att vi inte reflekterade över det. Men det är klart att det gjorde något med oss.

Jag vill inte skriva det här. Jag vill inte erkänna det fula inom mig. Men nu kan jag inte dra ut på det längre. Jag ser olika på människor beroende på hudfärg och på kläder jag antar signalerar en viss religion. Jag är rasist.

Som kvinna har jag lärt mig att bli rädd när jag går ensam på natten och möter främmande män. Har männen mörk hud blir jag lite räddare. Spontant. När jag möter en man i byxor och tröja tillsammans med en kvinna i burka, så tänker jag på honom som förtryckare och på henne som förtryckt. Spontant. Inte för att jag verkligen tror på det. Min antirasistiska övertygelse, min människosyn, säger mig något helt annat. Men den finns där inom mig. Rasismen.

Ibland när jag sätter mig bredvid en svart man på bussen, eller leende möter blicken från en kvinna med slöja, så känner jag mig lite duktig. Spontant. Titta på mig, jag är minsann inte rasist. Jag sätter mig över personen. Min egen vithet gör att jag tar mig rätten att känna mig bra för att jag möter en annan människa som en människa.

13% röstade på Sverigedemokraterna. Många av dem är inte mer rasister än vad jag är. Många av dem har en grundläggande syn på att alla människor är lika mycket värda. Vi vinner ingenting på att utmåla dessa 13% som onda, lika lite som vi vinner på att blunda för vår egen rasism. Vi måste börja prata om våra inre rasister, samtidigt som vi arbetar antirasistiskt. Det finns ingen motsättning däremellan.

Sverige är ett rasistiskt land. Inte av ondska, utan av historia och kultur. Vi måste erkänna detta för att kunna förändra det.

Attentat - min tonårs besatthet

Jag var 15 år. Jag satt i min säng och lyssnade på radion, antagligen var det meningen att jag skulle göra läxor. En låt började spela. Hade jag faktiskt läst innan så slutade jag då. Det var ingenting jag hade hört förut, men det passade mig perfekt. Det var punk. Det var "Tvärs över tiden" med Attentat.

Dagen efter gick jag till Jannes Wax. Jag måste ta reda på vad det här var för grupp. De hade en skiva med Attentats två första LP-skivor och jag bad att få lyssna på den. Tog på mig lurarna som hängde i en sladd från taket och... vad i...? "Non Smoking Generation wowowowoooo". Det lät inte alls som den punk jag lyssnade på sedan innan och inte som låten jag hade hört på radio. Jag kunde inte bestämma mig för vad jag tyckte, men köpte skivan ändå. Det var 1992 och jag hade köpt min första CD-skiva.

Från början tyckte jag mest att det lät konstigt, men ju mer jag lyssnade desto mer tyckte jag om det. Det var punk, men skilde sig ändå från de Stockholmsbaserade band jag framför allt lyssnade på. Det var texter om precis allt. Att vara arg. Att vara glad. Att kämpa för saker. Att känna sig ensam. Att känna sig stark. Jag sög åt mig allt. Men det bästa av allt var nog ändå att jag hade hittat MINA idoler. Något mina vänner inte kände till, men som passade väl in i det som var vår gemensamma musik. Jag kan nog lätt säga att jag skapade min tonårsidentitet kring Attentat.

Och sen började det. Jag letade information, jag ville veta allt. Det var före internets tid, så det var inte lika lätt som nu. Jag gick på skivmässor och köpte allt jag kom åt. Skivor, singlar, tidningar. Jag gick till biblioteket och beställde en artikel från ett nummer av Värnpliktsnytt 1980. Rock mot lumpen. Där stod om Attentat, Ebba Grön, Slobobans undergång och Intermezzo. Självklart blev jag också tvungen att leta efter deras skivor på nästa skivmässa. Jag läste att Attentats "wooo-ande" var inspirerat av Buzzcocks. Ett band till på listan.

På en skivmässa, jag tror den var i Hjo, men det kan lika gärna ha varit i Lidköping eller i Vara, var det någon bakom en bord med skivor, som reagerade när han såg att jag köpt en Attentatsingel. Jag hade träffat Attentats dåvarande skivbolag - Arda records. De verkade ganska fascinerade av att träffa en femtonårig tjej som var fullkomligt besatt av Attentat och gav mig all information jag hade kunnat drömma om. Jag fick till och med Jönssons telefonnummer och fick veta att han hade en son som hette Oliver och tyckte om dinosaurier.

På alla mina anteckningshäften i skolan stod det Attentat och citat ur deras texter. När vi skulle hålla föredrag om vad vi ville för klassen valde jag att berätta om Attentat. Tur att inte läraren hade tillgång till cd-häftena, för mycket av det jag sa var bokstavliga citat därifrån. Självklart hade jag vid det här laget fått tag på alla skivor och singlar. "Born to be malaj" kostade 125 kronor.

Jag fortsatte ha kontakt med Arda och de tipsade mig om mycket musik och jag slukade allt. Jag åkte till och med själv till Göteborg bara för att gå på invigningen av deras skivbutik. Sen, någon gång i slutet av 1992, skulle Attentat spela i Göteborg. Jag var självklart tvungen att åka dit. Så min pappa skjutsade dit mig och min dåvarande pojkvän. Jag var förstås fullkomligt extatisk. Jag stod längst fram till höger, tryckt mot en högtalare. Efteråt pep det i mina öron i tre dagar och jag är fortfarande väldigt känslig för ljud och får tillfällig tinitus om det varit för högt. Men konserten var förstås värd det. Senare på kvällen fortsatte det med spelningar i källaren, men då var det artonårsgräns, så vi fick lov att åka hem. Det gjorde absolut ingenting.

För ett par månader sedan, drygt 20 år senare, får jag mest av en slump veta att Attentat har återförenats och att det både är en ny skiva och spelning på gång. Och jag reagerar precis som då. Jag sitter framför datorn och piper och hoppar och känner mig väldigt fånig. Men visst måste jag? Jag kan ju inte bara låta bli.

Så. Skivor beställdes och biljetter bokades. Och nu till helgen är det dags. Jag kommer att få återse mina största tonårsidoler. Jag kommer ha på mig min gamla "Pilsner, Punk & Poesi"-tröja, jag kommer stå längst fram och jag kommer att skrika.