Vi är fler än 13%

Att 87% inte röstade på Sverigedemokraterna är en riktigt klen tröst för att de mer än dubblade antalet väljare. 13% av Sveriges röstberättigade valde att lägga sin röst på landets officiellt mest avskydda parti. Sverigedemokraterna har blivit hårt granskade, kraftigt rasistiska uttalanden från partirepresentanter har kommit upp i ljuset, många har avgått ur partiet väldigt nära valet. Ändå är de nu dubbelt så stora än för fyra år sedan.

Varför? För att Sverige är ett rasistiskt land.

Direkt efter valresultatet sa flertalet politiker att resultatet inte betyder att 13% av svenskarna är rasister. Förklaringarna var flera; misstro mot politiker, klassklyftor, dålig integrationspolitik, allmänt missnöje. Jag tror att allt det stämmer, men det räcker inte. Att viljan att hitta en syndabock ökar när allt fler känner sig uteslutna ur samhället är historiskt känt. Att främlingen, den andra, den vi inte känner igen oss i får den rollen är inte konstigt. Men grogrunden är ett samhälle där rasism är en del av kulturen.

Jag är född 1977. När jag var liten rullade vi negerbollar i köket, utan en tanke på vad benämningen av dessa sa till personer med mörk hy. Jag älskade serien om zigenarflickan Katizi, som bodde på en cirkus och dansade och sjöng. Det är mitt minne av serien, inte allt hemskt de genomled. Jag sjöng glatt sånger om hottentotter och i ”Nu ska vi sjunga”, sångboken för barn som fanns i alla svenska hem och skolor, fanns ”Familjen krokodil”; sången om krokodilfamiljen på stranden ”i niggerland”, som gäspar käkarna ur led och blir botade av ”gamle niggerdoktor pillerman”. De var båda mina favoriter. Den första för den lilla pojken som blev en hjälte, den andra för att den handlade om djur och båda för att de hade käcka, trallvänliga melodier. Vi gjorde inte det här av ondska. Vi gjorde det för att det var vad folkhemssverige bjöd oss på, för att det var vardagsmat och för att vi inte reflekterade över det. Men det är klart att det gjorde något med oss.

Jag vill inte skriva det här. Jag vill inte erkänna det fula inom mig. Men nu kan jag inte dra ut på det längre. Jag ser olika på människor beroende på hudfärg och på kläder jag antar signalerar en viss religion. Jag är rasist.

Som kvinna har jag lärt mig att bli rädd när jag går ensam på natten och möter främmande män. Har männen mörk hud blir jag lite räddare. Spontant. När jag möter en man i byxor och tröja tillsammans med en kvinna i burka, så tänker jag på honom som förtryckare och på henne som förtryckt. Spontant. Inte för att jag verkligen tror på det. Min antirasistiska övertygelse, min människosyn, säger mig något helt annat. Men den finns där inom mig. Rasismen.

Ibland när jag sätter mig bredvid en svart man på bussen, eller leende möter blicken från en kvinna med slöja, så känner jag mig lite duktig. Spontant. Titta på mig, jag är minsann inte rasist. Jag sätter mig över personen. Min egen vithet gör att jag tar mig rätten att känna mig bra för att jag möter en annan människa som en människa.

13% röstade på Sverigedemokraterna. Många av dem är inte mer rasister än vad jag är. Många av dem har en grundläggande syn på att alla människor är lika mycket värda. Vi vinner ingenting på att utmåla dessa 13% som onda, lika lite som vi vinner på att blunda för vår egen rasism. Vi måste börja prata om våra inre rasister, samtidigt som vi arbetar antirasistiskt. Det finns ingen motsättning däremellan.

Sverige är ett rasistiskt land. Inte av ondska, utan av historia och kultur. Vi måste erkänna detta för att kunna förändra det.

Biologicentrerad återförening

Så till det som inte får plats i en statusrad på Facebook.

När jag körde till jobbet i morse lyssnade jag på Ekot i P1. De berättade om att Rättsmedicinalverket har fått mycket att göra med att analysera dna-tester från somalier, som vill återförenas med sina familjer. Nyheten framställs som att det nu blir lättare för dessa att återförenas med sina familjer, eftersom deras id-handlingar ofta underkänns. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5348151

Så fint. Eller?

Nu är jag inte insatt i hur familjebildning kan se ut i Somalia. Kanske är det så att 100% av av de somalier som lever tillsammans och ser varandra som familj har gemensamt dna. " Är det någon som inte passar ihop ser vi det direkt. I 95 procent av fallen så passar familjen ihop som en familj och i fem procent ser att det är någon som inte passar in, säger Kerstin Montelius, genetiker på Rättsmedicinalverket." Passa ihop. I min värld bygger inte det på dna. I min värld kan en familj bestå av personer, som bestämt sig för att ta hand om varandra oberoende av genetiskt släktskap. I Sverige har vi lagar som till viss del reglerar detta, som ger lagliga rättigheter till familjemedlemmar oberoende av gemensamt dna. Jag vet inte hur det ser ut med familjebildning i Somalia. Jag vet bara att Somalia är drabbat av krig, HIV, fattigdom och annan utsatthet. Jag inser att det kan göra barn tidigt föräldralösa och att det i sin tur kan leda till att de tas om hand av personer som inte är deras biologiska föräldrar. Jag vill poängtera igen att jag gissar nu. Någon som vet får gärna fylla i mina kunskapsluckor. Kanske är Somalia ett undantagsland, där sådana lösningar inte existerar. Jag har dock svårt att tro att det är så.

Det jag ändå reagerar mest på, liksom gällande migrationspolitiken i övrigt, är misstänksamheten. Alla tester, alla undersökningar. Vi pratar om människor som väljer att lämna sina länder. Som flyr från något ohållbart, till något de hoppas ska kunna bli bättre, men egentligen inte har någon aning om. 5% av de mellan sex- och sjutusen dna-analyser som gjorts visar på att de påstådda familjemedlemmarna inte "passar ihop". Det handlar om 350 personer. 350 personer, som har flytt från en situation de inte längre kan leva i. 350 personer, som är en bråkdel av den totala invandringen och som vi skulle kunna välkomna om vi ville, men som utesluts för att de inte har dna som stämmer överens med deras familjemedlemmar.

Är jag naiv, som inte vill se alla de som försöker lura sig in i vårt land på falska grunder? Kanske det. Kanske är det faktiskt så att de inte har några som helst band till de personer de påstår sig ha det till. Men kanske är de så att de som ber om dna-analys för att styrka sitt band till en familjemedlem, faktiskt tror att de är biologiskt släkt, även om de inte är det.