Vi är fler än 13%

Att 87% inte röstade på Sverigedemokraterna är en riktigt klen tröst för att de mer än dubblade antalet väljare. 13% av Sveriges röstberättigade valde att lägga sin röst på landets officiellt mest avskydda parti. Sverigedemokraterna har blivit hårt granskade, kraftigt rasistiska uttalanden från partirepresentanter har kommit upp i ljuset, många har avgått ur partiet väldigt nära valet. Ändå är de nu dubbelt så stora än för fyra år sedan.

Varför? För att Sverige är ett rasistiskt land.

Direkt efter valresultatet sa flertalet politiker att resultatet inte betyder att 13% av svenskarna är rasister. Förklaringarna var flera; misstro mot politiker, klassklyftor, dålig integrationspolitik, allmänt missnöje. Jag tror att allt det stämmer, men det räcker inte. Att viljan att hitta en syndabock ökar när allt fler känner sig uteslutna ur samhället är historiskt känt. Att främlingen, den andra, den vi inte känner igen oss i får den rollen är inte konstigt. Men grogrunden är ett samhälle där rasism är en del av kulturen.

Jag är född 1977. När jag var liten rullade vi negerbollar i köket, utan en tanke på vad benämningen av dessa sa till personer med mörk hy. Jag älskade serien om zigenarflickan Katizi, som bodde på en cirkus och dansade och sjöng. Det är mitt minne av serien, inte allt hemskt de genomled. Jag sjöng glatt sånger om hottentotter och i ”Nu ska vi sjunga”, sångboken för barn som fanns i alla svenska hem och skolor, fanns ”Familjen krokodil”; sången om krokodilfamiljen på stranden ”i niggerland”, som gäspar käkarna ur led och blir botade av ”gamle niggerdoktor pillerman”. De var båda mina favoriter. Den första för den lilla pojken som blev en hjälte, den andra för att den handlade om djur och båda för att de hade käcka, trallvänliga melodier. Vi gjorde inte det här av ondska. Vi gjorde det för att det var vad folkhemssverige bjöd oss på, för att det var vardagsmat och för att vi inte reflekterade över det. Men det är klart att det gjorde något med oss.

Jag vill inte skriva det här. Jag vill inte erkänna det fula inom mig. Men nu kan jag inte dra ut på det längre. Jag ser olika på människor beroende på hudfärg och på kläder jag antar signalerar en viss religion. Jag är rasist.

Som kvinna har jag lärt mig att bli rädd när jag går ensam på natten och möter främmande män. Har männen mörk hud blir jag lite räddare. Spontant. När jag möter en man i byxor och tröja tillsammans med en kvinna i burka, så tänker jag på honom som förtryckare och på henne som förtryckt. Spontant. Inte för att jag verkligen tror på det. Min antirasistiska övertygelse, min människosyn, säger mig något helt annat. Men den finns där inom mig. Rasismen.

Ibland när jag sätter mig bredvid en svart man på bussen, eller leende möter blicken från en kvinna med slöja, så känner jag mig lite duktig. Spontant. Titta på mig, jag är minsann inte rasist. Jag sätter mig över personen. Min egen vithet gör att jag tar mig rätten att känna mig bra för att jag möter en annan människa som en människa.

13% röstade på Sverigedemokraterna. Många av dem är inte mer rasister än vad jag är. Många av dem har en grundläggande syn på att alla människor är lika mycket värda. Vi vinner ingenting på att utmåla dessa 13% som onda, lika lite som vi vinner på att blunda för vår egen rasism. Vi måste börja prata om våra inre rasister, samtidigt som vi arbetar antirasistiskt. Det finns ingen motsättning däremellan.

Sverige är ett rasistiskt land. Inte av ondska, utan av historia och kultur. Vi måste erkänna detta för att kunna förändra det.

Arbetslinjen = alla med normativt fungerande kroppar ska kunna arbeta

Jag har en god vän - Åsa. Åsa är född med en grav rörelsenedsättning. Hon är förlamad från brösten och nedåt och har nedsatt syn och hörsel. Åsa är en väldigt engagerad människa och hon är är utbildad socionom. Hon är beroende av assistans för att klara sin vardag, för att kunna göra saker de flesta tar för givet; klä på sig, laga mat, arbeta, handla, umgås med vänner. Bara för att nämna några saker. Enligt ett nytt beslut har hon nu fått kraftiga nedskärningar i antal beviljade timmar assistans.

Hur var det nu med regeringens arbetslinje? Så många som möjligt i arbete. Att kontinuerligt sänka trösklar till arbetsmarknaden, som Per Schlingmann uttrycker det. Åsa var tidigare beviljad 106 assistanstimmar per vecka, vilket enligt intyg från läkare, arbetsterapeut och sjukgymnast redan det var för lite. Vid den nya bedömningen ansökte hon om 126 timmar. Hon fick 66. Åsa arbetar som rådgivare och kurator vid ett större assistansbolag. En stor del av arbetet innebär att möta kunder på kontoren runt om i landet. Åsa har en nioårig son, som också drabbas hårt av sin mammas neddragna assistanstimmar. För att göra det så bra det går för honom har Åsa valt att ha så mycket assistans som möjligt under den tid han är hemma. Det innebär att hon nu inte har någon assistans under större delen av vardagen och ingen alls under sin arbetstid. I nuläget sköter Åsa sitt jobb så gott det går hemifrån, via telefon, men det kommer inte att hålla i längden. Assistansbolaget vill ha kvar henne, men då hon inte kommer att ha möjlighet att utföra sitt arbete blir hon med största sannolikhet arbetslös från den första juli.

Arbetslinjen. Åsa hade fyra assistenter, som hon trivdes med och som gjorde ett bra jobb för att få hennes vardag att fungera. Utifrån det nya beslutet var hon tvungen att be dem att gå ned kraftigt i tid, eller att sluta. Resultatet blev att en av dem fick sluta helt och de andra tre fick gå ner i tid. Två av dem har fått sina arbetstimmar halverade.

På Moderaternas hemsida skriver Orvar Windisch, moderat politiker i Nyköpings län, att "verklig välfärd är något som medborgarna åtnjuter och upplever i sin vardag, i förvissning om att skyddsmekanismerna i samhället fungerar bra. Och det har ingenting att göra med vem som tillhandahåller dem".

Välfärd. Upplevelse av att skyddsmekanismerna i samhället fungerar bra. Åsas situation är inte unik. Långt ifrån. Assistanskoll! skriver på sin hemsida om att nybeviljanden av assistansersättning minskar, samtidigt som avslagen ökar. Den femte maj 2012 hölls en landsomfattande manifestation mot nedskärningarna under parollen "Utan assistans stannar livet". I Stockholm samlades över 300 personer.

Arbetslinjen. Utifrån ett beslut om assistans blir Åsa och två av hennes assistenter helt utan jobb. Ytterligare tre personer får gå ner rejält i arbetstid. Så många som möjligt i arbete.


Läs även texten som Åsa har skrivit, som jag publicerat som "Med Åsas ord".

Efterdyningarna av "Grattis alla kvinnor!".

Nu var det en vecka sedan det var den internationella kvinnodagen. Dagen som av en del uppmärksammas genom demonstrationer och debattinlägg och av andra genom att ge choklad och blommor till sina fruar. Den förra gruppen blir arga på den senare för att de inte förstår att det inte är en dag att fira, utan en dag att uppmärksamma orättvisor. Den senare blir arga på den förra för att de inte uppskattar deras välvilja.

Politiker från i stort sätt alla partier gjorde uttalanden om att de vill höja straffen för mäns våld mot kvinnor, jobba för att minska löneskillnaderna och införa fler pappadagar.

Jag hörde debatter på radio och läste diskussionstrådar på diverse forum. Jag kände alltmer obehag och uppgivenhet. Och ännu en insikt om att vissa strider inte är värda att ta. För det jag kommer att skriva härnäst kommer ändå bara att förstås av er som redan vet. 

Jag tror inte på att höjda straff fungerar avskräckande. De kan definitivt vara sätt att tydligt visa att det är ett allvarligt brott, men förebyggande fungerar det bara utifrån att den som sitter inne inte kan slå någon utanför. Jag tror definitivt att löneskillnader och föräldraledighet behöver regleras i lag, för att påvisa självklarheten, men jag tror att det bara är en minimal del av det arbete som måste göras.

Jag tror på att arbeta för attitydförändringar. Alla kommentarer jag läst om kvinnodagen, både av män och kvinnor, visar mig att det är uppenbart. Män har, tar sig och ges tolkningsföreträde och många vill inte se att det är så. Feminismens historia började med liberalfeminism - lika inför lagen, rösträtt, lika lön - och dagens politiker är fortfarande kvar där i sina förslag, oavsett parti. Det är klart att det är enklare att arbeta för konkreta, mätbara mål. Men det räcker inte. 

Jag tror att det går att lagstifta om arbete för attitydförändringar och jag tror att det är nödvändigt. Skolplaner, utbildningar, pedagogik. Det krävs bara vilja och kreativitet. Det krävs att politiker inte är rädda för att "lägga sig i", utan att de tar självklar ställning för en jämställd värld.

Så till de män (ja, i de kommentarer jag läst är det främst män), som blir arga över påpekanden om att Sverige fortfarande inte är jämställt, som blir kränkta över att få skäll när de välmenande gratulerar alla kvinnor på den internationella dagen.

Som man får man en massa självklar makt och tolkningsföreträde, som inte kvinnor får. För att kvinnor ska få lika makt som män måste män lämna ifrån sig makt. Det är en enkel ekvation. Det är inte heller så svårt att inse att många vill ha kvar de fördelar de haft sedan de var små och inte kan föreställa sig hur det skulle vara att leva utan dessa.

Jag menar inte att en del män låtsas att de inte förstår, för att de vill ha sin makt kvar. Jag menar att det kostar dem för mycket att ens ta till sig lite av den information som skulle visa dem att den position de ser som självklar faktiskt är fördelar och makt.