Efterdyningarna av "Grattis alla kvinnor!".

Nu var det en vecka sedan det var den internationella kvinnodagen. Dagen som av en del uppmärksammas genom demonstrationer och debattinlägg och av andra genom att ge choklad och blommor till sina fruar. Den förra gruppen blir arga på den senare för att de inte förstår att det inte är en dag att fira, utan en dag att uppmärksamma orättvisor. Den senare blir arga på den förra för att de inte uppskattar deras välvilja.

Politiker från i stort sätt alla partier gjorde uttalanden om att de vill höja straffen för mäns våld mot kvinnor, jobba för att minska löneskillnaderna och införa fler pappadagar.

Jag hörde debatter på radio och läste diskussionstrådar på diverse forum. Jag kände alltmer obehag och uppgivenhet. Och ännu en insikt om att vissa strider inte är värda att ta. För det jag kommer att skriva härnäst kommer ändå bara att förstås av er som redan vet. 

Jag tror inte på att höjda straff fungerar avskräckande. De kan definitivt vara sätt att tydligt visa att det är ett allvarligt brott, men förebyggande fungerar det bara utifrån att den som sitter inne inte kan slå någon utanför. Jag tror definitivt att löneskillnader och föräldraledighet behöver regleras i lag, för att påvisa självklarheten, men jag tror att det bara är en minimal del av det arbete som måste göras.

Jag tror på att arbeta för attitydförändringar. Alla kommentarer jag läst om kvinnodagen, både av män och kvinnor, visar mig att det är uppenbart. Män har, tar sig och ges tolkningsföreträde och många vill inte se att det är så. Feminismens historia började med liberalfeminism - lika inför lagen, rösträtt, lika lön - och dagens politiker är fortfarande kvar där i sina förslag, oavsett parti. Det är klart att det är enklare att arbeta för konkreta, mätbara mål. Men det räcker inte. 

Jag tror att det går att lagstifta om arbete för attitydförändringar och jag tror att det är nödvändigt. Skolplaner, utbildningar, pedagogik. Det krävs bara vilja och kreativitet. Det krävs att politiker inte är rädda för att "lägga sig i", utan att de tar självklar ställning för en jämställd värld.

Så till de män (ja, i de kommentarer jag läst är det främst män), som blir arga över påpekanden om att Sverige fortfarande inte är jämställt, som blir kränkta över att få skäll när de välmenande gratulerar alla kvinnor på den internationella dagen.

Som man får man en massa självklar makt och tolkningsföreträde, som inte kvinnor får. För att kvinnor ska få lika makt som män måste män lämna ifrån sig makt. Det är en enkel ekvation. Det är inte heller så svårt att inse att många vill ha kvar de fördelar de haft sedan de var små och inte kan föreställa sig hur det skulle vara att leva utan dessa.

Jag menar inte att en del män låtsas att de inte förstår, för att de vill ha sin makt kvar. Jag menar att det kostar dem för mycket att ens ta till sig lite av den information som skulle visa dem att den position de ser som självklar faktiskt är fördelar och makt.

Attentat - min tonårs besatthet

Jag var 15 år. Jag satt i min säng och lyssnade på radion, antagligen var det meningen att jag skulle göra läxor. En låt började spela. Hade jag faktiskt läst innan så slutade jag då. Det var ingenting jag hade hört förut, men det passade mig perfekt. Det var punk. Det var "Tvärs över tiden" med Attentat.

Dagen efter gick jag till Jannes Wax. Jag måste ta reda på vad det här var för grupp. De hade en skiva med Attentats två första LP-skivor och jag bad att få lyssna på den. Tog på mig lurarna som hängde i en sladd från taket och... vad i...? "Non Smoking Generation wowowowoooo". Det lät inte alls som den punk jag lyssnade på sedan innan och inte som låten jag hade hört på radio. Jag kunde inte bestämma mig för vad jag tyckte, men köpte skivan ändå. Det var 1992 och jag hade köpt min första CD-skiva.

Från början tyckte jag mest att det lät konstigt, men ju mer jag lyssnade desto mer tyckte jag om det. Det var punk, men skilde sig ändå från de Stockholmsbaserade band jag framför allt lyssnade på. Det var texter om precis allt. Att vara arg. Att vara glad. Att kämpa för saker. Att känna sig ensam. Att känna sig stark. Jag sög åt mig allt. Men det bästa av allt var nog ändå att jag hade hittat MINA idoler. Något mina vänner inte kände till, men som passade väl in i det som var vår gemensamma musik. Jag kan nog lätt säga att jag skapade min tonårsidentitet kring Attentat.

Och sen började det. Jag letade information, jag ville veta allt. Det var före internets tid, så det var inte lika lätt som nu. Jag gick på skivmässor och köpte allt jag kom åt. Skivor, singlar, tidningar. Jag gick till biblioteket och beställde en artikel från ett nummer av Värnpliktsnytt 1980. Rock mot lumpen. Där stod om Attentat, Ebba Grön, Slobobans undergång och Intermezzo. Självklart blev jag också tvungen att leta efter deras skivor på nästa skivmässa. Jag läste att Attentats "wooo-ande" var inspirerat av Buzzcocks. Ett band till på listan.

På en skivmässa, jag tror den var i Hjo, men det kan lika gärna ha varit i Lidköping eller i Vara, var det någon bakom en bord med skivor, som reagerade när han såg att jag köpt en Attentatsingel. Jag hade träffat Attentats dåvarande skivbolag - Arda records. De verkade ganska fascinerade av att träffa en femtonårig tjej som var fullkomligt besatt av Attentat och gav mig all information jag hade kunnat drömma om. Jag fick till och med Jönssons telefonnummer och fick veta att han hade en son som hette Oliver och tyckte om dinosaurier.

På alla mina anteckningshäften i skolan stod det Attentat och citat ur deras texter. När vi skulle hålla föredrag om vad vi ville för klassen valde jag att berätta om Attentat. Tur att inte läraren hade tillgång till cd-häftena, för mycket av det jag sa var bokstavliga citat därifrån. Självklart hade jag vid det här laget fått tag på alla skivor och singlar. "Born to be malaj" kostade 125 kronor.

Jag fortsatte ha kontakt med Arda och de tipsade mig om mycket musik och jag slukade allt. Jag åkte till och med själv till Göteborg bara för att gå på invigningen av deras skivbutik. Sen, någon gång i slutet av 1992, skulle Attentat spela i Göteborg. Jag var självklart tvungen att åka dit. Så min pappa skjutsade dit mig och min dåvarande pojkvän. Jag var förstås fullkomligt extatisk. Jag stod längst fram till höger, tryckt mot en högtalare. Efteråt pep det i mina öron i tre dagar och jag är fortfarande väldigt känslig för ljud och får tillfällig tinitus om det varit för högt. Men konserten var förstås värd det. Senare på kvällen fortsatte det med spelningar i källaren, men då var det artonårsgräns, så vi fick lov att åka hem. Det gjorde absolut ingenting.

För ett par månader sedan, drygt 20 år senare, får jag mest av en slump veta att Attentat har återförenats och att det både är en ny skiva och spelning på gång. Och jag reagerar precis som då. Jag sitter framför datorn och piper och hoppar och känner mig väldigt fånig. Men visst måste jag? Jag kan ju inte bara låta bli.

Så. Skivor beställdes och biljetter bokades. Och nu till helgen är det dags. Jag kommer att få återse mina största tonårsidoler. Jag kommer ha på mig min gamla "Pilsner, Punk & Poesi"-tröja, jag kommer stå längst fram och jag kommer att skrika.

Biologicentrerad återförening

Så till det som inte får plats i en statusrad på Facebook.

När jag körde till jobbet i morse lyssnade jag på Ekot i P1. De berättade om att Rättsmedicinalverket har fått mycket att göra med att analysera dna-tester från somalier, som vill återförenas med sina familjer. Nyheten framställs som att det nu blir lättare för dessa att återförenas med sina familjer, eftersom deras id-handlingar ofta underkänns. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5348151

Så fint. Eller?

Nu är jag inte insatt i hur familjebildning kan se ut i Somalia. Kanske är det så att 100% av av de somalier som lever tillsammans och ser varandra som familj har gemensamt dna. " Är det någon som inte passar ihop ser vi det direkt. I 95 procent av fallen så passar familjen ihop som en familj och i fem procent ser att det är någon som inte passar in, säger Kerstin Montelius, genetiker på Rättsmedicinalverket." Passa ihop. I min värld bygger inte det på dna. I min värld kan en familj bestå av personer, som bestämt sig för att ta hand om varandra oberoende av genetiskt släktskap. I Sverige har vi lagar som till viss del reglerar detta, som ger lagliga rättigheter till familjemedlemmar oberoende av gemensamt dna. Jag vet inte hur det ser ut med familjebildning i Somalia. Jag vet bara att Somalia är drabbat av krig, HIV, fattigdom och annan utsatthet. Jag inser att det kan göra barn tidigt föräldralösa och att det i sin tur kan leda till att de tas om hand av personer som inte är deras biologiska föräldrar. Jag vill poängtera igen att jag gissar nu. Någon som vet får gärna fylla i mina kunskapsluckor. Kanske är Somalia ett undantagsland, där sådana lösningar inte existerar. Jag har dock svårt att tro att det är så.

Det jag ändå reagerar mest på, liksom gällande migrationspolitiken i övrigt, är misstänksamheten. Alla tester, alla undersökningar. Vi pratar om människor som väljer att lämna sina länder. Som flyr från något ohållbart, till något de hoppas ska kunna bli bättre, men egentligen inte har någon aning om. 5% av de mellan sex- och sjutusen dna-analyser som gjorts visar på att de påstådda familjemedlemmarna inte "passar ihop". Det handlar om 350 personer. 350 personer, som har flytt från en situation de inte längre kan leva i. 350 personer, som är en bråkdel av den totala invandringen och som vi skulle kunna välkomna om vi ville, men som utesluts för att de inte har dna som stämmer överens med deras familjemedlemmar.

Är jag naiv, som inte vill se alla de som försöker lura sig in i vårt land på falska grunder? Kanske det. Kanske är det faktiskt så att de inte har några som helst band till de personer de påstår sig ha det till. Men kanske är de så att de som ber om dna-analys för att styrka sitt band till en familjemedlem, faktiskt tror att de är biologiskt släkt, även om de inte är det.

I stället för en lång statusrad

För många år sedan började jag blogga. Eller, jag försökte börja blogga. För det skulle man ju göra, alla skulle blogga, alla skulle ha något viktigt att säga. Det blev inte så många inlägg och antagligen ännu färre som läste dem. Jag skrev dagböcker i diverse forum i stället, om ämnen som var specifika för respektive forum. Om saker jag var intresserad av.

Sedan kom Facebook. För jo, det här andra var faktiskt före Facebooks stora intåg. På Facebook kunde man uppdatera sina vänner om viktiga saker man gjorde. "Erika is läsing en bok." blev det innan Facebook ändrade så att det gick att skriva hur man ville. Nu kunde alla få veta vad jag skulle äta till middag, att jag allt som oftast är trött, att min katt är söt och att jag skulle åka till Stockholm över helgen och kanske fanns det någon som ville fika med mig där? Mestadels fullkomligt meningslös information, men ändå något sorts sätt att säga "hej alla vänner, som jag sällan hinner eller orkar träffa, jag finns fortfarande och det här är mitt försök att fortfarande ha någon sorts kontakt med er".

För ett och ett halvt år sedan började jag på ett nytt jobb. För ett halvår sedan flyttade jag till ett hus på landet. Jag befinner mig inte längre i någon sorts krävande uppstart av något nytt, som det under många år känts som att jag ständigt har gjort. Och där någonstans, i ett större lugn, började mina statusrader att förändras. Jag hörde någonting på radion, jag läste en nyhet, jag diskuterade någonting, jag hörde andra prata om något, och jag reagerade. Med ilska, glädje, sorg. Allt som oftast med någon slags "men vad i helvete?!". Och mitt behov av att uttrycka min reaktion formulerades i en väldigt lång statusrad på Facebook.  En statusrad som var för lång för att vara en status, men för kort för att innehålla allt jag egentligen ville säga. Så jag fortsatte att utveckla mitt resonemang genom kommentarer på min egen status.

Man kan säga att min tanke med den här bloggen är att undvika alltför långa statusrader på Facebook. Eller att ge mig själv en möjlighet att verkligen få skriva allt jag tänker. Om någon är intresserad får ni gärna ta del av det. Av mina samlade men-vad-i-helvete:n.